Hej bästa,
Jag får en hel del frågor när det kommer till om jag ska amma, hur jag tränar, vad jag äter och hur mycket jag väger…
Jag får så jäkla ont i magen när jag tänker på er som går runt och mår dåligt och jämför er med andra, vi är ALLA OLIKA vi har olika förutsättningar när det kommer till genetik, hur mycket tid vi har på att lägga på träning och hur mycket vi behöver äta.
Jag tränar inte, vilket jag har dåligt samvete över för jag har alltid spelat bollsporter och saknar det extremt. Jag kan gå promenader men får ångest av bara tanken av att ut och springa för jag blir så uttråkad. Jag känner definitivt av att jag gått upp 10 kilo under graviditeten, jag är tyngre jag har svårt att röra på mig utan att få ont och jag skyller mycket på att jag inte rört på mig.
Träning utan att tänka på vikten – DET är mitt råd till alla er kvinnor som läser min blogg. Fokusera på er hälsa, att gott och nyttigt men för tusan, unna er precis när ni vill – livet är för kort. Gud vet vad som händer i morgon.Träning ska vara rolig och ge dig energi, inte stressa och pressa dig. Jag ska definitivt börja spela tennis igen och padel. Promenera med barnvagnen och göra övningar på gymmet för min rygg och armar.
Innan lillen kommer så ska jag verkligen utnyttja mitt kort på Sturebadet med att simma, få upp konditionen och förbereda mig på förlossningen på detta sätt samt återhämtningen efter. Vi har bara en kropp, var snäll mot den – ät ordentligt och ofta – det är mitt råd.
Jag ska berätta något väldigt privat
Jag blev retad när jag var mindre, hemska kommentarer som kom att spöka i mitt huvud i många år framöver och kom att prägla min ungdom och barndom. Jag var i den hemska åldern på 12 år då allt var lite nytt, mens, bröst, finnar allt på en och samma gång. Jag gick i en skola där jag inte hade så många vänner, jag var lite annorlunda. Jag gillade inte klänningar och smink, jag älskade jeans och mina tjocka tröjor och hängde hellre med killarna än tjejerna.
Jag föddes smal och har kunnat äta precis vad jag vill utan att det hände något, jag var aktiv med handboll och åt när jag var hungrig. Jag hade ångest varje gång jag skulle in till skolsköterskan då de alltid ställde frågor kring att jag var så smal, frågade om jag åt och sa att jag var undernärd. Jag gjorde allt för att gå upp i vikt, minns speciellt när jag desperat blandade smör och socker för att få i mig fett.
Det var i den här åldern som jag fick höra ”Gud vad du är spinkig” eller ”Man ser vart dina höftben sticker ut” jag började skämmas för min kropp. Detta var 90-tal och jazzbyxor var inne, jag tog på mig 5 par jazzbyxor och köpte jeans som var tre storlekar för stora, hade på mig alla jazzbyxor under jeansen så jag såg större ut… detta höll jag på med i säkert ett år. Jag var inte med på gympan och att bada på sommaren var bara att glömma.
Att skriva eller säga till någon ”GUD vad smal du är”, spinkig eller vad som är lika illa som att säga ”Gud vad du är tjock” vi är alla olika och normen för vad som är perfekt eller normalt är olika för alla. Det är upp till DIG att ta ett beslut om vad DU är nöjd med. Inte andra.
Här är för ett par år sedan i Miami då jag tränade på gym för att få bättre rygg och muskler, jag älskade det och mådde bra. Här vägde jag mer än vad jag gör idag i muskler. Muskler väger mer än fett.