Hej mina vänner,
Det har varit tungt de senaste dagarna och jag känner att jag behöver skriva av mig, inte förklara, utan skriva av hur jag känner och hur jag mår av saker som har hänt inom familjen. Jag har varit en person som alltid haft mycket känslor men begravt de djupt inom mig, en klump av ångest, gråt och känslor kunde jag enkelt dölja. Varje gång jag hade en tendens av att känna av allt det jag pressade bort så log jag lite extra eller jobbade lite senare eller tog ett glas vin så fort jag kom hem från jobbet för att inte känna något – det funkade ett tag… tills den dagen allt raserade, hela jag blottades och alla mina problem och känslor tumlade fram som en argsint tsunami som byggts upp på ett lugnt hav. Tänk att ingen visste hur dåligt jag mådde – vilken duktigt skådespelare jag var. Jag hatade att alla gick på mitt skådespeleri, att ingen kände mig på riktigt. I dag vet jag bättre.
Idag så pratar jag, idag så syns det om jag är ledsen och idag vågar jag ta tag i mina känslor innan det är för sent. Det är så viktigt för mig att prata nu, kanske överdrivet mycket men allt jag känner måste komma ut annars byggs det så enkelt upp.
När jag blev gravid så var det en miljon tankar i mitt huvud och jag önskar att jag kunde resa tillbaka i tiden för att få känna den extrema lyckan igen, jag skulle ha barn med mannen i mitt liv. Den första personen jag berättade det för, innan min kille ens fick reda på det , var min mormor. Min älskade mormor som jag älskar på en så djup nivå. Skärmen blev nyss suddig för tårarna samlas i mina ögon och jag har svårt att andas. Jag älskar att jag gråter för det hade inte hänt för ett par år sedan, jag välkomnar varma tårar som sakta glider ned för mina kinder och blir kalla.
Jag vet att jag har ett speciellt band både till min mamma och mormor , en kväll jobbade min kille sent och jag gick med Oliver till affären. I butiken började jag känna mig väldigt ledsen – från ingenstans. Jag höll ihop i butiken men så fort jag kom utanför med barnvagnen så började jag gråta och jag var så ledsen och nedstämd från ingenstans. Min kille kom hem kort efter och såg mig gråta. Jag gråter sällan. Han blev blev självklart rädd men jag kunde inte förklara mina känslor eller ångesten jag hade fått i bröstet. 30 minuter senare ringer min mamma och berättar allt som hänt med min mormor….
Hon blev nyligen akut inlagd på sjukhus och jag trodde vi skulle förlora henne, min mamma skulle förlora sin mamma och jag skulle förlora min mormor – hon som är som jag, andlig och helt jävla underbar.
Efter mycket tester så visar det sig att hon kommer bli bra och vi ska få ha henne ett bra tag till, min pappa var på sjukhuset i dag för min mamma befann sig utomlands – de skulle prata om rehabilitering och hur hon ska bli bra igen. Hon skulle flyttas till ett hem för äldre ett tag. De gick igenom vart hon möjligen skulle få hamna och min pappa såg hur min mormor blev mindre och mindre hur ögonen blev fuktiga av att inte kunna få bo hemma. Allt var klart och ett boende fanns för mormor. Då säger min älskade pappa STOPP hon ska inte bo någonstans förutom hemma hos oss. Så nu bor mormor hemma hos mina föräldrar och jag känner mig för första gången lugn.
Jag ville skriva av mig och förklara lite av min frånvaro här, ta hand om er och de ni älskar <3 Det händer mycket just nu på den privata fronten för oss och jag vill inte skriva för mycket då det inte handlar om min familj, jag vet att vi kommer ut starkare och ge er en påminnelse om att säga att ni älskar era nära en extra gång.
Vad som än händer i framtiden ska Oliver veta om min mormor och vilken fantastisk människa hon är, full av humor och full av energi – alltid positiv.
Männen in mitt liv och mormor
Jag måste ta fler bilder, jag mormor och mamma <3