Hej fina ni,

Kan inte sluta äta isglass – piggelin för att vara exakt. Så läskande och gott!!

Jag har lovat att skriva lite om mina veckor som gravid, vad jag upplevde och hur jag mådde i början.

Just nu är jag i vecka 21 ( 20 + 2 ) Jäääklar vad tiden springer iväg, till skillnad vad den gjorde i början. De första 12 veckorna var olidliga, stressen över att få missfall, hormoner som leker rövare med ens psyke, kroppen som du inte riktigt känner igen.

Den där gravid ”glowen” hade inte jag i början, kanske va det fån sömnlöshet och svettningarna av att konstant må illa och kräkas som gjorde att jag hade blank panna haha.

När jag kom in i vecka 10 så hände något med kroppen, den började verkligen förstå att jag var gravid och det var som om jag blev påkörd av ett tåg. Sömnen var värst.

Sömn

Jag började drömma något extremt, mardrömmar om att jag va ute och festade och drack alkohol, jag kunde vakna i panik och tänka NEEJ jag är ju gravid. Det var nästan feberdrömmar som sen fortsatte så fort jag la huvudet på kudden igen. I denna vecka började även min morgonpigghet. Jag har aldrig varit uppe ur sängen innan kl 08 tidigare men nu kunde jag vakna 04.30 och absolut inte somna om.

Jag kunde ligga vaken och oroa mig över småsaker, jobb och framtid – herregud det var hemskt. Så bli inte oroliga alla nygravida det är normalt!!!

Mat

I denna månad började mitt illamående på riktigt, jag hade mått illa sedan vecka 8 och det nådde sin topp nu. Ett glas vatten och det startade direkt. Mat var inte att tänka på. Jag försökte äta vitaminer så barnet skulle få i sig sitt. Illamåendet kunde komma när som helst på dygnet, även väcka mig när jag sov. Jag levde på Lergigal som är receptbelagda för illamående och jag vill tro att de hjälpte mig.

En gullig kvinna på apoteket hjälpte mig med åksjukeband och att ge tipset om att dricka ett glas resorb varje morgon. Dessa tre saker hjälpte mig tror jag. Samt salta kex innan jag stigit upp ur sängen!

Hormoner

Jag minns så väl hur jag kände att jag inte skulle klara av graviditeten om jag skulle må så här hela tiden, jag hade noll energi, jag som alltid är så positiv kunde inte hitta kraften till något. Psykiskt så var detta extremt jobbigt och jag minns hur mycket jag googlade kring detta. Var det normalt?

JA – det är normalt att känna sig så jäkla ledsen under denna period, jag undrade varför inte jag var så lycklig som alla andra blivande mammor som jag såg på instagram med sina fina magar, vad var det för fel på mig?

Inget var fel, mina hormoner och jag var inte i balans och tröttheten kan ta död på vem som helst dessa veckor.

Men sanna mina ord , det går över! Vecka 12 början på 13 så vände allt för mig.

Men mer om det i ett senare inlägg sötnosar!

Kroppen

Här började det bli tight och framför allt extremt obekvämt med vanliga kläderna. Jag vägde 58 kg och är 170 cm lång i början av graviditeten och nu hade jag gått upp till 61 kg. Mina bröst fick inte plats i mina bh och det var det första jag slängde av mig så fort jag kom innanför dörren hemma.

Ett par utbrott på morgonen fick min stackars kille vara med om där jag på riktigt slängt ut alla mina kläder på golvet och satt halvnaken med en tutte som hängde ut i den för tighta BH:n och grät för att inget passade ….. hahahaaha. NU kan jag skratta åt det men då var det sååå jobbigt att vara så där trött och knäpp av hormoner. Man kunde inte heller berätta för någon att man va gravid.