Hej fina ni,

Vill börja med att tacka er så otroligt för era kommentarer och meddelanden på instagram gällande mitt inlägg om alkohol som presenteras i våra flöden på bloggar och instagram. Tack för att ni delar med er av er historier med, det berör så himla mycket.

Idag är det två månader sedan jag började som mäklare i Stockholm och 3 månader sedan jag packade min lilla Fiat med allt jag ägde och körde upp mot en oviss framtid, jag kom så långt som till Jönköping tills det brast och tårarna brände bakom ögonlocken så vägen blev suddig. Jag har aldrig känt mig så ensam som då, så rädd och sviken. Jag tog mig till ett hotell vid vattnet där jag tappade upp ett bad och satt där med ett hål i bröstet i minuter, tinmmar… jag vet inte. Allt är en enda röra den dagen.

Jag var nere på botten.

Den enda personen som kunde hjälpa mig var jag själv, jag var tvungen att hitta styrkan att resa mig upp igen, se en framtid igen.

Dagen efter kändes det som om jag hade sprungit ett maraton, jag hade så ont i hela kroppen och i hjärtat. Men när bilen rullade in och Stockholms siluett visade sig så visste jag att allt skulle bli bra. Livet skulle smärtsamt fortsätta – alla hemligheter jag burit var nu framme och jag kunde börja om igen i en ny stad med vänner som visat sig vara lika starka som jag. Med tårar rullade jag in mot Stockholm och min framtid, tårar som gled ner mot ett stillsamt leende och en röst som sa nu är du hemma.

Inga drömmar är för stora och underskatta aldrig din familj och dig själv, det finns bara en väg och den är framåt, hur oviss eller läskig den är.

Nu har jag jobbat i två månader och jag kan inte förstå vilken start jag fått med 8 försäljningar och så otroligt många bostäder på väg ut!

Så klyschigt, men någonstans mellan Malmö och Stockholm i den 7 timmar långa bilfärden hittade jag Jannike igen, jag har saknat henne.