Hej fina,

Nu sitter jag på tåget igen på väg upp till Stockholm, hem till Stockholm. Jag måste säga att det är blandade känslor att besöka Malmö. Malmö som var mitt hem i tio år, där jag fick mitt första jobb, ägde mitt första boende och där jag hittade och tappade mig själv. Där jag älskat och gråtit. Så otroligt mycket minnen och jag kan inte bestämma mig vilka av de två som segrar, de fina minnena eller de dåliga. Jag känner mig inte hemma där längre, det är för mycket som hänt för att jag ska känna mig trygg där.

Jag har fått avsluta detta inlägg flera gånger för tårarna envisas med att rulla ner för mina kinder. Jag tror jag tillåter mig själv att känna igen, allt som hänt. Alla människor som orsakat mig smärta, skitsnack som har gått i deras munnar och lögner som saknar sanning.

Det var det bästa beslutet jag gjort, att packa mina väskor och följa mitt hjärta. Att våga ta sig loss från falska ord och en stad som sakta men säkert tog livet av mig.

Vår son sparkar i magen lite extra under tiden jag skriver, kanske för att göra mig påmind om att släppa det förgångna och blicka framåt och en ny framtid som jag knappt trodde jag skulle få uppleva. Lyckan jag känner när jag känner små rörelser i min mage är obeskrivliga, att veta att när tåget rullar in mot perrongen i Stockholm så står han där och väntar på mig med öppna armar och ett leende som får mig på fall gång på gång.

Jag fortsätter blicka framåt men jag vill kunna se bak och kunna känna och se tillbaka allt som hänt med mindre smärta för varje gång. Jag vann, jag lät inte dem vinna, jag blev starkare och jag fortsätter att utvecklas och följer en dröm och en framtid som är så ljus att jag nästan blir bländad.

Djupa tankar från en kvinna som är mer än ett fint instagramkonto och en stor blogg, jag är inte perfekt och jag har fått uppleva mer än ni någonsin kommer veta eller förstå.